Konsten som förändrar ett rum. Hur material, ljus och stillhet får ta plats.
I samtal med Martyna Bognacka
Det finns konst som vill fånga blicken och konst som ber betraktaren att stanna kvar. Hos Martyna Bognacka är det senare själva utgångspunkten. Genom material, struktur och ljus skapas verk som förändras med rummet, tiden på dagen och människan som betraktar dem. I mötet mellan konst, arkitektur och vardagsliv växer ett uttryck fram där det subtila får bära det stora.
Det första som slår en är inte nödvändigtvis formen, det är stillheten. Ett verk av henne är skapat för att hålla kvar blicken snarare än att omedelbart förklara sig. Ytan, strukturen och ljuset samspelar på ett sätt som gör att uttrycket förskjuts beroende på var betraktaren står och hur ljuset faller. Det som upplevs på morgonen behöver inte vara samma verk som möter en på kvällen.
Det är också här kärnan i Martynas konstnärskap finns: i det som inte behöver sägas. Hon beskriver själv sitt skapande som en strävan efter lugn, djup och något tidlöst men vill inte styra betraktarens upplevelse. Ett verk ska inte komma med en färdig instruktion om vad man ska känna, det ska istället lämna plats för minnen, tankar och associationer.
Det är ett förhållningssätt som känns särskilt relevant i arkitektoniska miljöer, där konstverket inte existerar isolerat. Det delar rummet med materialval, proportioner, dagsljus, möbler och framför allt människor.
Ett material med egen vilja
Naturen och ljuset återkommer som inspirationskällor, men inte som bokstavliga motiv. Ett skuggspel, en särskild stämning eller ett ögonblick i vardagen kan bli en utgångspunkt långt senare. Det är ofta känslan som följer med in i skapandet, snarare än själva minnet. På samma sätt arbetar hon med materialet. Under processen går hon in i ett koncentrerat, nästan meditativt tillstånd. Det finns en riktning från början, men inte ett behov av att kontrollera varje detalj. Materialet måste få möjlighet att svara tillbaka.
Det är en viktig skillnad. När allt redan är bestämt återstår i praktiken bara utförandet. Hennes process bygger i stället på ett slags lyhördhet. En struktur kan utvecklas på ett oväntat sätt, en yta kan få ett djup som inte fanns i den ursprungliga planen. Då gäller det att följa materialet i stället för att tvinga det tillbaka till ritbordet. Det är ofta där det intressanta uppstår.
Martyna har dessutom utvecklat en egen massa med marmortillsats, ett material som blivit centralt för hennes visuella språk. Kombinationen ger henne möjlighet att arbeta med struktur, djup och ljus på ett sätt som hon fortfarande ser stora utvecklingsmöjligheter i. Här finns också en större fråga om samtida konst och interiör: hur mycket kan ett material göra innan formen själv behöver börja förklara sig? I konstverken är svaret ofta att materialet räcker långt.
Konst som blir en del av arkitekturen
För den som arbetar med arkitektur och interiör är frågan om konst sällan en fråga om enbart dekoration. Ett konstverk kan påverka rummets skala, rytm och atmosfär. Det kan skapa kontrast, förstärka en materialpalett eller fungera som en stilla motpunkt till ett i övrigt uttrycksfullt rum.
– Det är just detta möte som intresserar, berättar Martyna.
Hon vill inte att verken bara ska placeras i ett rum, de ska få bli en del av det. Det kräver också att man ser konstverket i relation till sin omgivning. Ett verk med stark struktur kan upplevas helt annorlunda beroende på om det placeras mot en matt vägg, intill sten, i ett rum med stora fönster eller i en mer dämpad miljö. Dagsljuset blir i praktiken en del av konstverket. För beställaren innebär det en annan typ av ansvar än att bara hitta något man tycker är vackert.
Det handlar om att förstå platsen. Vilket ljus finns i rummet? Hur rör sig människor genom det? Vilka material finns redan? Ska konstverket skapa kontrast eller harmoni? Och framför allt: vill man fortfarande leva med verket om fem, tio eller tjugo år?
Det är frågor som blir allt viktigare i en tid då många hem och offentliga miljöer präglas av ett stort utbud av snabbt skiftande uttryck. Ett konstverk som ska leva länge behöver något annat än trendkänslighet. Det behöver en egen identitet.
När verket slutar behöva sin skapare
Det finns en särskild punkt i skapandeprocessen då konstnären måste kunna släppa kontrollen. För Martyna kommer den punkten när verket har hittat sin balans, det finns inte längre något behov av att lägga till eller förändra. Det är en intuitiv process snarare än en matematisk. Och det är också här hennes syn på konst blir tydlig. Verket är inte färdigt för att konstnären har bestämt att det är färdigt. Det är färdigt när det står på egna ben.
Att konsten fortfarande kan överraska henne är dessutom något hon värdesätter. Den oväntade utvecklingen är inte ett misslyckande i processen, utan en del av själva anledningen till att skapa. Det finns något befriande i det perspektivet. I en värld där mycket design är optimerad, kuraterad och noggrant planerad lämnas här utrymme för det som inte går att förutsäga.
Från det intima till det internationella
Nästa steg handlar om att tänka större, bokstavligt talat. Bognacka vill utveckla sitt material ytterligare och undersöka vad som händer när hennes verk tar plats i större arkitektoniska miljöer. Skalan blir då inte bara en fråga om storlek, utan om närvaro. Hur förändras ett rum när ett verk inte längre fungerar som ett objekt på väggen, utan börjar påverka själva upplevelsen av platsen?
Det är en fråga som ligger nära den internationella utvecklingen inom konst, arkitektur och high-end interiör, där gränserna mellan discipliner blir allt mindre tydliga. Konstnärer arbetar i allt högre grad platsspecifikt, medan arkitekter och inredare använder konstnärliga material och uttryck för att skapa miljöer med större emotionell laddning. Martynas ambition ligger nära den utvecklingen, men med en tydlig reservation: tekniken får aldrig bli viktigare än känslan. Det är en avgörande hållning.
Nya material, metoder och större format är intressanta först när de leder någonstans estetiskt. Experimentet är inte målet. Uttrycket är målet. Samtidigt har hennes konstnärskap börjat få en tydligare internationell riktning. Hon har blivit semifinalist i en internationell konsttävling och har fått kontakt med aktörer och gallerier i bland annat Madrid och Milano, som visat intresse för hennes verk. Det ger perspektivet en ny dimension. Det handlar inte längre bara om hur konsten fungerar i ett enskilt hem eller en specifik interiör, utan om möjligheten att utveckla ett eget konstnärligt språk på en större scen.
Att välja med längre blick
För den som står inför att köpa konst är det lätt att fastna i det omedelbara: färgen, formen, storleken och hur väl verket passar soffan eller väggen. Men den mer intressanta frågan är vad som händer efter det första intrycket. Bra konst behöver inte nödvändigtvis dominera ett rum. Den kan förändra det långsamt. Den kan upptäckas på nytt när årstiderna skiftar, när möbler flyttas eller när dagsljuset faller från ett annat håll. Den kan också förändras för betraktaren själv.
Därför är det klokt att tänka på ett konstköp mer som ett långsiktigt möte än som ett avslut på en inredningsprocess. Det gäller också när man arbetar med konstnärer och verk som är mer materialbaserade. Teknik, hållbarhet, underlag, placering och ljusförhållanden är praktiska frågor som bör vara lika genomtänkta som det estetiska uttrycket.
Den medvetna köparen bör också vilja förstå vem som står bakom verket. Hur arbetar konstnären? Vilka material används? Är uttrycket genuint personligt eller bygger det på en tillfällig trend? Finns det en utveckling över tid? Kanske viktigast: finns det något i verket som fortfarande känns intressant när den första förtjusningen har lagt sig?
Ett visuellt språk som inte blir färdigt
Det är just den frågan hon tycks vilja hålla öppen. Drömmen framåt är inte att nå fram till ett slutgiltigt uttryck. Tvärtom handlar utvecklingen om att bygga ett visuellt språk som känns igen utan att låsa fast sig. Det är en svår balans.
Ett konstnärskap behöver tillräcklig konsekvens för att få en identitet, men tillräcklig nyfikenhet för att fortsätta vara levande. För Martyna ligger utvecklingen i materialet, skalan, arkitekturen och i mötet med nya platser, men också i viljan att behålla det som från början gjorde skapandet meningsfullt. Stillheten, ljuset, det subtila och känslan av att ett verk inte behöver ropa för att förändra ett rum. Det räcker att det får betraktaren att stanna upp.