Ett sommarmöte med
akvarellkonstnären Hanna Grahm
I samtal med Hanna Grahm - Reportage
Villa & Livsstil möter akvarellkonstnären Hanna Grahm i ett samtal om akvarellens fascination, skaparglädje och varför långt fler kan lära sig måla än de själva tror.
Ljus, färg och mjukhet. Det är tre ord som återkommer när akvarellkonstnären Hanna Grahm beskriver sitt eget bildspråk. I hennes målningar möter vi natur, djur och en värld där det vackra får ta plats. Det finns en vänlighet i bilderna som är högst medveten.
– Jag vill att det ska vara tillåtet att njuta av det fina, vackra och mjuka. Att man kan känna igen den där varma känslan från ett härligt ögonblick ute i naturen eller tillsammans med ett djur man älskar – vi behöver få unna oss att njuta av livet och vår vackra värld.
Hanna beskriver sitt måleri som semirealistiskt, med mycket mjukhet, ljus och färg. Konsten får gärna bli ett andrum från sådant som känns tungt och hårt och påminna om andra delar av livet.
– Jag vill skapa mer mjukhet och mys i våra hem och i den berättelse om världen som vi omger oss med. Att få vila i någonting där vi trivs och få kontakt med en lekfullhet inom oss själva.
Ett samarbete med naturens lagar
Det är inte bara resultatet som fascinerar Hanna med akvarell. Själva målandet är ett ständigt samspel mellan konstnären, vattnet och pigmenten.
– Jag brukar tänka att man samarbetar med naturens lagar. Pigmentet flödar i vattnet och man kan påverka vad som händer, men man arbetar hela tiden tillsammans med mediet. Det blir som en dans mellan ens egen skapande intention och akvarellen.
En favorit är vått-i-vått-tekniken, som ger möjlighet att skapa de mjuka övergångar som blivit en viktig del av hennes bildspråk. Men akvarellen kräver också närvaro. Byter man papper eller pensel förändras förutsättningarna, och till och med temperaturen påverkar hur snabbt papperet torkar och när färgen behöver läggas på.
– Tajmingen kan vara otroligt specifik. Det är utmanande och superfascinerande på samma gång. Man behöver vara väldigt närvarande i det man gör.
Det började med små snögubbar
Att bildskapandet skulle få en så stor plats i Hannas liv var inte självklart. Hon hade målat tidigare och flera gånger försökt hitta tillbaka till skapandet, men ambitionerna stod i vägen. Motiven hon valde var helt enkelt för avancerade och tröskeln för hög. Vändningen kom en mörk novemberdag.
– Jag kände att jag behövde få in mer livsglädje i vardagen. Det var för mörkt. Jag stod inte ut!
Den här gången började hon istället måla små snögubbar och julgranar på kort som bara var omkring fem gånger fem centimeter.
– Jag tog ner tröskeln hela vägen till att det var lätt att måla. Och när någonting är lätt blir det roligt. När det känns lätt och roligt gör vi det mycket – och då får vi mängdträning.
De små julkorten ledde vidare. Hanna fortsatte måla, lärde känna akvarellmediet och gick efter hand vidare till blommor, människor, djur och landskap.
– Att få uppleva den utvecklingen i vuxen ålder har varit fantastiskt. Det är också en av anledningarna till att jag älskar att undervisa vuxna idag. Jag vet vad som är möjligt när vi hamnar i den där zonen av utveckling och skaparglädje.
Jag var dålig på bild i skolan
Idag undervisar Hanna i både teckning och akvarell genom onlinekurser, medlemskap och gemensamma träffar. Och hon möter ofta människor som är övertygade om att de helt enkelt
saknar talang.
– Många säger: "Jag var jättedålig på bild i skolan." Eller så har en lärare sagt att de inte var bra på att teckna eller måla. Det kan människor bära med sig väldigt länge.
Hanna tycker att vi har en märklig syn på just konstnärliga färdigheter. I andra ämnen räknar vi med att börja från grunden. Vi lär oss matematik steg för steg. Vi får lära oss att köra bil. Men när det gäller bildskapande finns fortfarande föreställningen att man antingen kan – eller inte kan.
– Hjärnan behöver lära sig hur den ska se och återskapa färger, former, proportioner, ljus och skugga. Och sedan finns själva hantverket. I akvarell behöver man förstå hur färg, pensel, vatten och papper interagerar. När man får de verktygen upptäcker man att det inte är något mysterium. Det går att lära sig.
Att förstå – inte bara härma
Det är också kärnan i Hannas sätt att undervisa. Hon vill inte bara visa eleverna vad de ska göra utan hjälpa dem att förstå varför det fungerar.
– Jag vill inte att det ska kännas som ett mysterium med en massa hemligheter som man inte får ta del av. Jag vill att man ska förstå logiken bakom. Då kan man tänka: "Okej, jag kanske inte kan det här än, men nu förstår jag att det går att bemästra."
Undervisningen är samtidigt konkret. Vill eleven åstadkomma en viss effekt kan Hanna visa hur. Vill man skapa något annat kan hon visa vad som behöver förändras – och varför. Målet är att kunskapen ska ge frihet att så småningom göra egna val. Och det är när någon som varit övertygad om att hon inte kan skapa plötsligt sitter framför en bild hon själv gjort som Hanna tycker att lärarrollen är som allra roligast.
– Jag älskar när någon verkligen unnar sig att vara jättestolt över att hon har lyckats.
Skaparglädje tillsammans
Att undervisningen sker online ser Hanna snarare som en möjlighet än en begränsning. Deltagarna kan sitta hemma med sina egna färger och papper, samtidigt som de möts kring samma intresse. På de gemensamma träffarna ställs frågor, bilder diskuteras och deltagarna lär sig både av Hanna och av varandra. Hon beskriver stämningen som en blandning av koncentration och kalaskänsla.
– Det blir en kombination av hjärngympa, skaparglädje och glädjeboost. Det händer någonting när vi fokuserar tillsammans på något som vi alla är nyfikna på.
För Hanna handlar undervisningen därför om mer än att deltagarna ska bli tekniskt skickligare.
– Jag vill att man ska känna: "Det här är mitt nu. Jag får göra vad jag vill med det här. Jag har potentialen och kapaciteten att lära mig skapa det jag vill."
Det är samma nyfikenhet som fortfarande driver hennes eget skapande. Hanna vet inte exakt vart den egna konstnärliga resan kommer att leda – och det är en del av poängen.
– Jag tror att vi växer som människor när vi får kontakt med vår egen skaparlängtan och vågar följa den. Vi får tillåta oss att utvecklas, uttrycka oss och upptäcka fler sidor av vilka vi är. Det tycker jag är otroligt vackert att få ta del av, både i min egen process och tillsammans med mina elever.