Från sjuksköterska och småbarnsmamma till självlärd konstnär
I samtal med Emma Qvarsebo
Ett ungt konstnärskap från Stockholm, där kvinnan, färgen och det drömska möts i ett intuitivt måleri. Hon upptäckte måleriet för fyra år sedan och hade då ingen aning om att hon bar på ett konstnärskap. I dag arbetar Emma Qvarsebo med färgstarka, abstrakta målningar där kvinnoansiktet och kroppen återkommer som laddade former snarare än avbildningar.
Med expressionismen som en av sina inspirationskällor låter hon färgen bära känslan och det intuitiva få styra. Parallellt med livet som mamma och sjuksköterska har ett personligt konstnärskap vuxit fram i Stockholm, och nu börjar hennes verk hitta ut på en större konstscen.
Det finns målningar som vill bli sedda och målningar som vill bli betraktade. Skillnaden är subtil men avgörande, Emmas verk tillhör den senare kategorin. De möter betraktaren med färg, men stannar inte där. Under de starka kulörerna finns ansikten, kroppar, fragment och antydningar. Det föreställande glider in i det abstrakta och tillbaka igen. En kvinna kan träda fram ur målningen utan att bli ett porträtt, en kropp kan vara tydligt närvarande utan att berätta vem den tillhör. Det är just i detta mellanrum som hon har börjat forma sitt eget visuella språk och det är anmärkningsvärt hur snabbt det har gått.
Konstnären som ingen visste fanns
För ungefär fyra år sedan började Emma måla. Det var ingen barndomsdröm som äntligen förverkligades, ingen lång utbildning låg bakom, ingen självklar identitet som konstnär väntade på att aktiveras. Hon trodde helt enkelt inte att hon hade det i sig men sedan förändrades någotMåleriet öppnade en dörr till en kreativitet som länge hade haft begränsat utrymme. I dag är hon självlärd konstnär med bas i Stockholm och arbetar huvudsakligen med akrylfärg på duk.
Samtidigt finns det en annan verklighet som fortsätter parallellt. Emma är mamma och arbetar som sjuksköterska, ett yrke som i sin natur handlar om närvaro, ansvar och omsorg. Konsten erbjuder en annan riktning. Där finns ingen patient att ta hand om, ingen annan som behöver komma först. Där får Emma vara den som bestämmer och hon beskriver det själv som en möjlighet att vara lite ego.
Det är en formulering som är lätt att le åt, men som rymmer något betydligt mer intressant. För den som under stora delar av livet har en självklar blick riktad mot andra kan skapandet bli ett sätt att återta en del av uppmärksamheten till sig själv. Måleriet blir inte en flykt från livet, det blir istället ett rum i livet där hon får vara helt och hållet sin egen.
Kvinnan som återkommer
Människor fascinerar henne, men det är kvinnan som återkommer allra tydligast. Kvinnoansikten, kvinnokroppar och den energi som finns i det feminina är återkommande utgångspunkter. Ändå är det svårt att kalla hennes verk figurativa i traditionell mening. Hon är mer intresserad av vad en mänsklig gestalt kan väcka än av hur exakt den kan återges. Det drömska spelar en viktig roll.
Ansikten kan upplösas i färg, konturer kan försvinna, kroppen kan reduceras till en rörelse eller en silhuett. Det är inte alltid viktigt att veta exakt vad man ser. Det viktiga är vad bilden gör med betraktaren. Här finns en tydlig släktskap med expressionismens idévärld: verkligheten behöver inte återges som ögat ser den. Den kan förvridas, förstärkas och laddas med färg för att närma sig något mer subjektivt. Qvarsebos måleri söker inte nödvändigtvis efter det korrekta, det söker efter det kännbara.
Färgen först, förklaringen sedan
Det finns en särskild sorts mod i att arbeta med stark färg. Färgen kräver uppmärksamhet då den inte kan gömma sig bakom diskreta nyanser eller en neutral yta, den tar plats i ett rum och förändrar det. I Emmas målningar blir färgen därför mer än ett estetiskt val, den fungerar som emotionell kraft. Det är också därför hennes verk kan vara intressanta i en genomtänkt interiör. De behöver inte underordna sig arkitekturen. Ett starkt konstverk kan i stället ge ett rum en ny tyngdpunkt. För den som köper konst är det en viktig skillnad, konst är inte samma sak som inredning.
En tavla som väljs enbart för att matcha en vägg riskerar att bli daterad när väggen, soffan eller färgpaletten förändras. Ett verk som däremot väcker något hos betraktaren kan följa med genom flera hem och flera livsfaser. Det är en bättre utgångspunkt för ett samlande.
Att köpa ett verk är att välja vad man vill leva med
Den erfarne konstköparen vet att det första intrycket bara är början. Det kan vara färgen som fångar blicken. Formatet. Ett ansikte. En oväntad komposition. Men det verkliga testet kommer senare. Vad händer när man ser verket igen? Efter en vecka. Efter ett år. Efter tio år.
De verk som fortsätter att ge någonting tillbaka har ofta en egenskap som inte går att mäta i färgskala eller kvadratmeter: de har ett eget liv. Därför är det värt att undersöka konstnären bakom bilden. Hur länge har hon arbetat? Vad återkommer? Finns det en riktning? Hur utvecklas uttrycket? Och framför allt – finns det något personligt där som inte enkelt kan kopieras?
Hos Emma Qvarsebo är berättelsen fortfarande i ett tidigt skede. Det gör den intressant. Fyra år är inte lång tid i ett konstnärskap. Ändå har hennes arbete redan lämnat det rent privata och börjat ta plats i konstsammanhang. Hon har medverkat i samlingsutställningar och ska delta i årets World Art Guide. Det är en utveckling värd att följa.
Mellan två världar
Det finns också en särskild spänning i att hennes konstnärskap vuxit fram parallellt med ett helt annat yrkesliv. Sjuksköterskan och konstnären skulle kunna beskrivas som två motsatser: den ena världen präglas av struktur, ansvar och andra människors behov; den andra av intuition, frihet och ett uttryck som inte behöver vara rationellt. För Emma verkar de snarare komplettera varandra.
Kanske är det just därför måleriet får en sådan betydelse. Efter en vardag där hon behöver vara närvarande för andra får hon stänga dörren och rikta koncentrationen mot färgen, duken och den egna impulsen. Det är där hennes "ego" blir kreativt på ett frigörande sätt.
Ett konstnärskap i rörelse
Det mest intressanta med Emma är därför inte att hennes stil redan skulle vara färdigdefinierad. Det är att man kan se en riktning. Det finns ett återkommande intresse för människan. En fascination för kvinnan som form och symbol. En dragning mot det drömska. En tydlig kärlek till färg. Och en expressionistisk impuls som gör att målningen får bära mer känsla än beskrivning.
Det finns också något viktigt i att hon är självlärd. Inte för att utbildning saknar betydelse, utan för att hennes väg in i konsten har varit direkt. Hon började med att måla utan att veta vart det skulle leda. Det kan ge ett konstnärskap en särskild intuitiv kvalitet – men ställer också högre krav på konstnären att själv formulera sin riktning.
Det är det arbete som återstår. Att fortsätta utveckla det som redan känns personligt utan att fastna i en formel, att våga förändra utan att förlora igenkänningen och att låta konstnärskapet växa i takt med människan bakom det.
Blicken framåt
Det är lätt att romantisera berättelsen om någon som "upptäcker" sin konstnärliga sida. Men det verkligt intressanta börjar efter upptäckten. Vad gör man sedan? För Emma har svaret hittills varit att fortsätta måla. Från de första trevande stegen har hon gått vidare till samlingsutställningar och mot en allt tydligare plats i konstvärlden. Med World Art Guide framför sig finns ytterligare ett steg ut i offentligheten.
Samtidigt är hennes konstnärskap fortfarande ungt nog för att vara öppet. Det finns ännu ingen anledning att veta exakt vart det ska. Det räcker att se vad som redan finns där. Färgen. Ansiktena. Kropparna. Det feminina. Det drömska. En konstnär som för bara några år sedan inte visste att hon hade detta i sig.
Det kanske är det mest fascinerande av allt. Att ett konstnärskap ibland inte börjar med övertygelsen om att man är konstnär. Det börjar med att man sätter färg på en duk och plötsligt upptäcker en del av sig själv som inte längre går att stänga inne.